Så här var det: ensam i flera år efter separation, lite ledsen över det men samtidigt väl medveten över vilka kriterier som skulle stämma för att jag skulle orka inleda ngt allvarligare.

Så på en sommarfest träffar jag honom. Redan när han kom gående över gårdsplanen var det något inom mig som larmade. Nyfiken närmade jag mig, han uppenbarligen intresserad. Trevlig kväll, inte för mycket dricka, värdigt avslut  -VERKLIGEN kul att ses, ha det bra!

Så några dagar senare ringer han upp och vi inleder en intensiv telefon och messkontakt. Kanske lite för intressant för min smak, men ok let's go crazy fo a while. Jag var tydlig med att jag var intresserad men inte mogen för ett stadigt förhållande, men låt oss träffas och se vad som händer.

Sprakande möten och ganska snart talar han om att han vill ha något stadigt och vi har många långa diskussioner om förhållanden, förväntningar och hela köret. Jag känner att han är en casanova, och är faktiskt övertydlig. Jag definierar mitt idealförhållande, vi träffar inga andra, (knullar inga andra) vi har det intima förtroendet för varandra på alla plan MEN vi ingår inte i varandras sociala världar med familj, släkt och det traditionella PARbeteendet.

Han förstod och gick med på det.

Förhållandet och JAG utvecklades, och jag började ifårgasätt mitt eget förhållningssätt och kunde tänka mig ett RIKTIGT förhållande.

Då kom bakslaget.

Blev uppringd av hans älskarinna sedan två år. Ja, hon tyckte att de var ihop. Men vid ett par tillfällen under vår tid tillsammans hade de faktiskt träffats och haft sex, och för att inte tala om telefonsamtal och mess under tiden.

Dubbelspel avslöjat, och konfrontation. Han kröp i stoftet, men jag hade ändå känslan av att det inte var riktigt riktigt ärligt.

Jag var mest förbannad över ljuget, inte så mycket sexet.

Så bestämde jag mig för att ändå försöka komma vidare, och vi fortsatte att träffas under ett par månader till, men de brister jag tidigare sett blev nu omöjliga att åsidosätta. Han kände inte ens ånger över hur han behandlat henne under flera år, men ett offentligt förhållande innan mig. Han hade bara henne som reserv när han behövde bekräftelse och där fanns alltid en öppen dörr. Trots att de verkade bråka väldigt mycket..

Men nu visste han vad han kunde få och ALDRIG skulle han ha kontakt med henne igen, och övrigt negativt beteende reflekterade han över och insåg att det var ngt han kunde göra ngt åt.

Övriga dåliga relationer med bla en son osv.

Så efter en uppslitande fruktansvärd period av avsked och återförenande satte jag trots allt ORDENTLIGT stopp. Så förra veckan, efter flera månader när jag insett att det är SKÖNT att vara av med honom, så messar HON och meddelar "ifall jag skulle få ett återfall att de träffas igen".

Jag blev så jävla förbannad, inte på henne stackars människa, men på honom. Alltså fortsätter han i precis samma anda, och jag som faktiskt gick på att han var förmögen till förändring. Så då kunde jag inte låta bli att messa ett argt krävande att han gör sig av med alla bilder på mig som han vägrat tidigare. Han skriver ett arg brev till mig, jag skriver ett argt mail till honom men inser att nu beter jag mig precis som hans älskarinna så jag ringer upp honom och säger att jag vill inte ha en sådan här kommunikation med honom, jag vill överhuvud taget inte ha ngn kontakt med honom,

men förstår att vi nu haft behov av att avreagera oss. Vi tilloch med skrattar tillsammans i telefonen.

Så kommer hans vanliga jag fram och han undrar om han får höra av sig, om jag saknat honom och så vidare.

Jag gör klart att jag vill inte ha ngn kontakt, men tror ni att han fattar?

Nähädå, han maila iallafall, och ringde i förrgår!

Jag bara skrek i telefonen tredje gången han ringde -djävla idiot, vaffan ringer du mig för?

Ingen som helst respekt, tog det som en uppmuntran att jag ringde!

Hur illa står det till däruppe?

Allvarligt talat, jag mår illa.

Alla fantastiska möten, diskussioner, stilla hemmakvällar, kulturella upplevelser och fantastisk sex har helt falnat i värde. Ger ednast en bitter bismak och faktiskt äckel över mig själv. Jag känner mig förnedrat, smutsig och förråd.

En lobotomering skulle inte märkas i hans sjuka huvud.

Kunde inte hålla mig utan var tvungen att messa till det där jävla äcklet! Har inte fått nåt svar. Typiskt att han ska verka som den sansade trots att det är han som är helt störd. Fick blommor för ett par veckor sedan och hade låtit de ligga utanför, men snälla grannar tog in dem!

Hans före detta har messat och låtit mig veta att de ses igen. Så snällt. De där två förtjänar verkligen varandra, och jag blir galen på mig själv som blev så förbannad över att han fortsätter sitt desperata hoppande mellan kvinnor. Såg ett tv-program med, vad heter han nu seglare som givit ut en bok nyligen om sitt sexmissbruk, och tänkte att det där är precis som psykot! Som vänder frustration över sitt eget beteende, sin egen känsla av att vara oälskad, till fokus på kvinnor att uppvakta. Som att onanera bara för att man är frustrerad!

Men det verkar som om det är sex skrivet över hela mig. För ett tag sedan sa en gammal vän att han mycket väl kunde tänka sig ett vid-sidan om förhållande med mig. Ja, vaffan ska man säga.

Det är inte så att jag har moraliska betänkligheter vad gäller sexualitet som grundar sig i vuxna människors insiktsfulla och ärliga deltagande. Är flera parter inlbandade så kan det vara ok för mig, såvida alla är medvetna och ställer upp på arrangemanget. Dessvärre verkar INGA andra ha den inställningen, och av rädsla att förlora sällskapet i tv-soffan så är det bättre att hålla lite hemligt, smyga lite -det kanske förhöjer spänningen.

Det är förnedrande mot mig, men framför allt mot dem själva, eller hur?

Inna psykot levde jag i celebat i flera år, och jag kan klara mig lika många år till bara jag slipper fler knäppa typer!

Jag vet att alla normala män redan är upptagna, men det borde ju blivit nån över som har missat tåget och vaknat upp först nu?

Help?

Trodde inte mina ögon idag när psykot körde förbi mitt hus! En sådan tillfällighet att vi gick utanför dörren precis. Ganska tomt på gatan , så det var ju svårt för honom att inte synas, och dessutom på en gatstump som ligger efter huvudgatan.

Jag kan inte beskriva min avsky för denna person. Tänk att man kan vara attraherad av någon för att plötsligt slås av det rakt motsatta. Tro nu inte att det skett av slump. Nä, vi kvinnor är lite mer sofistikerade än så.

Om vi inte blir lyssnade på, om vi ser igenom falsk omsorg och uppenbara lögner, då killar, slocknar glöden. Dessutom är det så vansinnigt patetiskt med män som inte kan vara män utan beter sig som fega kärringar.

Usch!

Jag är helt slut, inte bara i kroppen utan även i knoppen!

Har varit kursledare, pluugar egna kurser, försöker tänka på premiären i höst. Vill inte tänka på alla kommande räkningar.

Ska bara ordna det här med barnvakt till helgen också, ush vilket dilemma.

En liten Martini satt fint nu iallafall.

Fabian! 100 kr på kontot, bort i helgen, mamma fyller år på söndag -vad gör man? Jorå, studiebidrag nästa vecka, men det hinner väl knappt vända på kontot, halvt blir väl. Tänk två månader utan inkomst!

Ja det blir till att stå på loppis, och sälja på nätet, och tömma frysen. Det har ju gått förut så det ska väl gå i år också.

Målmedveten man 40-50 som inte prioriterat privatlivet tidigare –se hit!

Du räds inte hetsiga diskussioner utan blir stimulerad av snabbt tempo i samtal och tanke. Kanske nyligen kommit till insikt om att lyssna är lika viktigt som att tala. Du uppskattar god mat, gärna lagad hemma, och önskar stora middagar med kontinental prägel.

Personlig och privat med mig med ödmjukhet inför andra, skryter du inte om dina resor och kommer ihåg med hjärtat hur det var att ha mycket begränsat med pengar. Ärlig och rak –du spelar med öppna kort och har glimten i ögat. Kanske har du också barn varannan vecka.

Du får en god samtalspartner, sensuell, nyfiken och levnadsglad tidsoptimist med brett kontaktnät och vänner i alla åldrar. Jag finns en timme från Stockholm, tycker om sena telefonsamtal och är oftast uppkopplad. Vi ses på museer, kulturhuset med barnen eller ensamma på konserthuset. Jag tänder med hjärnan, och på stora händer och talande ögon. Själv ser jag ut som 25 men är tio år äldre. Småborglig uppväxt, men hopplöst politiskt vilse.

Jag kan vara ditt sällskap vid representation eller assistera när stugan ska målas om, men spara smutstvätten, dammråttor och kroppsljud till egen tid tack. Är vi kompatibla märks det direkt, annars slösar vi inte tid på varandra utan skiljs som vänner en erfarenhet rikare.

Det finns en balans som jag måste göra mellan att vara personlig och privat, och det har inte varit något problem på den blogg som jag hade tidigare, men så var det nåt psyko som trodde att mina inlägg var personligt riktade till honom. Han gjorde inlägg som gjorde att jag tyckte att det blev ganska obehagligt, så jag tog bort bloggen.

Nu har jag saknat det där att skriva kontinuerligt, så nu är jag tillbaka!

Jag älskar det här med att kunna vräka ur sig vad som helt, fundera på snitsiga formuleringar och att utmana mig själv i skrivandet.

Just idag är jag lite trött.

En vän fick med mig på konsert, och det är inte ofta!

Efter en hel dag i stolen krävdes det bara två öl för att jag skulle känna mig rätt trött, så jag gick hem ganksa tidigt och la mig. Vaknade med en grym huvudvärk halv ett! Treon verkar fortfarande tack och lov. Herreminje vad orutinerad man är nuförtiden.

Idag blir det bara jobb jobb jobb trots att solen skiner och det är tjugo grader varmt där ute. Fyra kurser att avsluta innan månadsskriftet vilket innebär massa rapportskrivande. Ock så har jag ju mina sidoproejkt som också ska sys ihop: hemsidor, kurser och sceografiuppdrag!

Fasen vad knäckt jag blir på hemsidan! Har fått tre retroaktiva fakturor från Cliche på nivåer som jag inte beställt!! Kunden ville strunta i det så att sidan kunde vara igång, och jag har betalat, men har inte fått någon betalningsbekräftelse som jag brukar. Tänk om jag är lurad -nån som snott uppgifterna?

Mer jobb är det sista jag behöver nu.

Har inte ens börjat med scenografin, men ska börja sätta ihop en klippbok med insprationsbilder för varje scen och utgå ifrån det.

Nu mår jag lite illa faktiskt. Måste nog käka nåt.

Ciao